Befrielsekriget 500 år

Del 25

En trevare till Lübeck

Trots segrarna under vår och försommar 1521 inser Gustav Eriksson att för att nå varaktig framgång kommer han att behöva hjälp utifrån. Varför?

Upproret kan i längden inte förlita sig på uppretade bondehopar, hur välorganiserade de än är. Man kommer att behöva yrkessoldater och man kommer att behöva krigsskepp för att skära av vattenvägarna till slott och borgar som Stockholm, Stegeborg och Kalmar. En belägring fungerar inte om borgen kan försörjas via vattnet. Men vart kan man vända sig för hjälp?

Lübeck är den starkaste staden i den mäktiga Hansan som under flera hundra år byggt upp sitt handelsvälde i Östersjön och Nordeuropa. Kung Kristian har dock under en längre tid sökt begränsa Hansans makt genom att styra deras handel, ömsom med överenskommelser, ömsom med rena förbud. Sedan blodbadet har Kristian förbjudit dem att handla direkt på svenska hamnar. För Hansan är Kung Kristian en nagel i ögat och man ser med nyfikenhet på Gustav Erikssons rörelse i Sverige. Ett självständigt Sverige skulle på ett enkelt sätt bryta kung Kristians makt över Östersjöhandeln.

Gustav Eriksson är heller inte helt obekant i Lübeck. Under sin flykt från kung Kristian 1519 vistas han under en tid i Lübeck. Se Gustav Vasas äventyr i Dalarna del 1 https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=10158008220635292&id=684620291

Nån gång under sommaren 1521 sänder Gustav av allt att döma brev till staden med vädjan om hjälp. Redan i juli ansluter 60 tyska knektar, troligen från Lübeck eller Danzig.

Så utvecklas Gustav Vasas befrielsekrig till en del i ett nordeuropeiskt maktspel där krafter större än Gustavs egna kommer att avgöra upprorets framtid. Med tiden kommer Lübecks och Hansans hjälp bli avgörande för Gustav Erikssons väg till makten.

Del 24

Bakhållet vid Sollentuna kyrka

Befrielsearmén har fått dra sig tillbaka från Brunkeberg och har slagit läger två mil norr om Stockholm vid Rotebro skans. Lasse Olsson har blivit allvarligt skadad och Lasse Eriksson får nu ensam föra befälet. Närheten till Stockholm är dock fortsatt problematisk. Dagligen utsätts man för anfall från kungatrogna trupper från staden och måste värja sig.

Staffan Henriksson som är Trolles duglige befälhavare gillrar i juli en fälla för bondehären vid Rotebro. Med en stor styrka lämnar han Stockholm men låter huvuddelen av hären gömma sig vid Sollentuna kyrka. Med en liten trupp närmar han sig sedan lägret vid Rotebro i en halvdan attack. Lägret besvarar angreppet i ett utfall och Henriksson låter blåsa till reträtt. Bondehären lockas då ut från lägret i hopp om att tillintetgöra den lilla gruppen anfallare. Men de leds rakt i gapet på den stora styrkan som legat dold vid Sollentuna kyrka. Den går nu till attack och är svenskarna övermäktig. Befrielsearmen lider ett svårt nederlag och hela lägret vid Rotebro förstörs. Svenskarna saknar nu helt angreppspunkt intill huvudstaden som för ögonblicket kan andas ut.

Men Gustav Eriksson tänker inte ge sig. Runt om i landet fortsätter framgångarna där hans anhängare har belägrat flera av borgarna; Stegeborg, Wik, Västerås med flera. Hälsingland har nu också anslutit sig till upproret. Men utan en flotta eller åtminstone fartyg blir det svårt att komma åt slotten som har fri vattenväg, särskilt det svårintagliga Stockholm. Det gäller nu därför att knyta rätt allianser. Och fiendens fiende kanske kan bli din vän…

Del 23

Utanför Stockholms portar

Runt midsommartid 1521 når Gustav Erikssons upprorsarmé ända till Brunkeberg utanför Stockholms Norrport. Se bild. (Åsen reste sig då ca 20 meter högre än idag. Höjden har till stor del schaktats bort under 1900-talet.) Här uppe på berget möter dem fyra galgar ”vilka alla hängde fulla med svenska män.” Befrielsearmén begraver de hängda och river galgarna.

Själva staden kan man inte inta. Det är en omöjlighet där den skyddas bakom vatten, murar och resta vindbryggor. Men detta är ändå en styrkedemonstration från upprorets sida. Ett halvår efter Stockholms blodbad står nu de svenska självständighetskämparna utanför Stockholms portar och alla förstår lägets allvar – både inne i staden och utanför. Bara ett halvår tidigare hade kung Kristian mottagit allmogens hyllning på samma plats i november 1520. Se Stockholms blodbad del 15: https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=10157956398715292&id=684620291

Bland de kungtrogna inne i staden råder nu sinsemellan stor osämja. Didrik Slagheck har fängslats av det svenska rådet – man håller honom skyldig till upproret genom hans skoningslösa framfart. Men även det helsvenska rådet slits i tu. Ärkebiskop Trolle är fortsatt helt lojal med kung Kristian men den mäktige Ture Jönsson Tre Rosor kommer om bara någon vecka att gå över till Gustav Eriksson, liksom för övrigt biskop Brask. Nu är det viktigt att välja sida.

Att ha fienden liggande just utanför staden är i längden oacceptabelt. Efter en tid gör de kungalojala ett utfall mot lägret från var sin sida av Brunkeberg och befrielsearmen tvingas retirera efter en strid där svenskarna lider stora förluster. Det nya lägret slås upp i trakten av Rotebro norr om Stockholm.

Här tror man sig säker men obehagliga överraskningar väntar…

Del 22

Attacken mot Trolles återtåg

Gustav Eriksson har undkommit ärkebiskop Trolles attack mot Uppsala och upprorsstyrkorna återsamlas på Rymningen, det stora fältet utanför Enköping. Snabbt går bud till bönderna i Lagunda, Trögd, Håbo och Bro härad att ansluta. Att ”resa ett härad” är uttrycket för att snabbt mobilisera manskap för strid och Gustav Vasa har en enastående förmåga att snabbt resa härader under Befrielsekriget. Så får nu Lasse Olsson och Lasse Eriksson en tillräcklig stor styrka för att slå tillbaka mot Trolles här under deras reträtt till Stockholm.

Styrkan beger sig till trakten av Rosersberg där man lägger sig i bakhåll vid Norrsunda. Trolles spejare upptäcker dock faran och reträtten tar en omväg för att undgå attacken. Men upprorshären hinner ikapp och faller dem i ryggen. Lasse Olsson lyckas så när sticka ned ärkebiskopen med sitt svärd. Trolle klarar sig men lider stora förluster. Peder Swart hävdar att bara en åttondel av Trolles manskap återvänder till Stockholm.

Lasse Olsson och Lasse Eriksson jagar dem ända till alldeles utanför staden där de slår läger på Brunkeberg.

Del 21

Nära ögat vid Läby vad

På flykt undan ärkebiskop Trolles ryttare måste Gustav Eriksson och hans närmaste över ett vattendrag vid Läby vad. De saktar ned hästarna för att passera men en man i Erikssons följe grips av panik är han ser de 100 ryttarna närma sig. Det bär sig inte bättre än att han rider rakt in i Gustavs häst som faller och Gustav hamnar i vattnet. Nu är upprorsledarens liv i fara! Så här illa ute har inte varit sedan isen brast under honom i Torsångsån på väg till Mora före jul. Se Gustav Vasas äventyr i Dalarna del 4: https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=10158028705390292&id=684620291

Det blir igen Lasse Olsson som med en hjälteinsats räddar Gustav. Med det manskap man har går han i försvarställning vid vadet och möter de anstormande ryttarna i närstrid medan Gustav rider iväg.

Det blir en hård kamp. Men Lasse Olssons män håller emot och ärkebiskopens soldater får retirera. Och Gustav Eriksson har klarat livhanken.

Del 20

Ärkebiskopen går till attack

Gustav Eriksson tror sig sitta trygg i Uppsala denna dag för 500 år sedan när det plötsligt kommer ett bud ridande. En man vid namn Sigfrid Swart stiger fram och berättar att ärkebiskop Trolle slagit läger en bit från staden med 3000 knektar och 500 ryttare ”alle i blankt harnesk”. Gustav vill först inte tro att det är sant men när ännu en karl anländer med samma budskap anar han att det är fara å färde. Gustavs egen trupp har reducerats till 600 man nu när många har givit sig hem till sina gårdar. Ändå vill Gustav inte fly förrän ingen annan råd gives…

Trolle har i en överraskningsmanöver samlat trupperna i Stockholm för ett blixtanfall mot upprorsledaren i Uppsala. Hans knektar är väl utrustade och krigsvana. Nu ska man gripa Eriksson!

Morgonen därpå är fienden på väg in i Uppsala. Hals över huvud kastar sig Gustav upp på en springare och flyr västerut med sina närmaste. Men fienden följer honom hack i häl…

Del 19

Går Gustav Trolle att vinna över?

Tre veckor efter att Uppsala har erövrats kommer Gustav Eriksson (Vasa) till staden. Upproret har firat stora framgångar under våren men hur ska man nu gå vidare? Bondesoldaterna måste hem till sina gårdar för att ta hand om jordbruket. Att gå mot Stockholm är uteslutet. Staden är allt för stark och svårintaglig.

Gustav tar kontakt med Uppsalas kyrkomän. Är de villiga att ge honom sitt stöd och ”bevisa sig som trofaste svenske män”? Kyrkomännen tvekar. De vill först efterhöra ärkebiskopens mening – alltså Gustav Trolles.

I det här läget tar även Gustav Eriksson en kontakt med Trolle – är ärkebiskopen villig att gå med i revolten mot kung Kristian för landets sak: ”…förmanandes att han ville bevisa sig vara en svensk man, den där ville vara ett med honom, att de samtlige måtte hjälpa sitt fädernesland utur den jämmer och tvång det nu kommit i under utländske män och tyranner.”

Men Trolle tycks ointresserad. Man bör minnas att det var självständighetskämparna under Sten Sture som rev hans borg Stäket 1517. Trolle känner förmodligen bara motstånd och hat mot upprorsmännen som gång på gång pressat honom innan han grep chansen att ge igen vid Stockholms blodbad. Istället kommer Trolle med moterbjudanden om fred och fri lejd om Gustav Eriksson är villig att lägga ned kampen. Men den kroken nappar inte Gustav på.

Inget tycks få Gustaverna att mötas. Istället är det Gustav Trolle som gör nästa överraskande drag…

Del 18

Slaget om Uppsala

Ryktet har gått i Uppsala att Gustav Erikssons upprorsarmé under Lasse Eriksson och Lasse Olsson har slagit läger en bit utanför staden. Då den viktiga Eriksmässan närmar sig – när staden traditionsenligt ska föra S:t Eriks reliker i procession till Gamla Uppsala – skickar kyrkans folk bud till upprorshären att man önskar genomföra högtiden utan störningar. När sändebudet anländer till lägret på Rymningen får de löften om att mässan den 18 maj inte ska störas.

I Uppsala styr fogden Bengt Bjugg med en armé av 100 ryttare och 3 knektrotar och han tänker inte låta sig skrämmas av rykten om fiendens närmande. Man firar Eriksmässan som seden bjuder den 18e och Bjugg håller samma kväll stor fest på biskopsgården med vin, dans och sång som pågår till efter midnatt.

Men klockan två på natten till den 19e har löftesfristen löpt ut. Upprorshären anfaller i skydd av mörkret. Lasse Olsson och Eriksson röjer snabbt några vaktposter och omringar biskopsgården. Där inne vaknar man och börjar avfyra sina hakebössor mot inkräktarna vilka svarar med att sätta delar av biskopsgården i brand. Bjuggs folk svarar med samma mynt mot svenskarna vilka dock lyckas släcka elden runt om dem.

Bjugg förstår att han antingen kommer brinna inne eller bli svenskarnas fånge och gör en utbrytning där han i full fart spränger iväg till häst med sitt hovfolk. Svenskarna följer efter honom men hinner inte ifatt. Man lyckas dock avfyra en armborstpil som träffar Bjugg i armen. Sårad flyr han till Stockholm där han avlider några veckor senare.

Uppsala är nu i upprorets händer. Bud går till Gustav Eriksson i Västerås som snart kommer att bege sig till staden. Han kommer då att befinna sig farligt nära Stockholm där ärkebiskop Trolle och Didrik Slagheck finns med sitt folk…

Del 17

Gustav Vasas fältherrar

Under hela befrielsekriget deltar inte Gustav Eriksson i de regelrätta striderna nästan alls. Som vi tidigare nämnt är det en försiktighetsåtgärd för att skydda kampens ledare från att stryka med. Sten Sture den yngres död hade ju inneburit ett svårt avbräck i självständighetskampen 1520.

Istället är det två namn som ständigt återkommer som befälhavare för de stridande och som nästan alltid har framgång – Lasse Olsson och Lasse Eriksson. Med outtröttlig energi och strategiskt snille lyckas de två enskilt och i samverkan gång på gång överlista Kung Kristians män genom bakhåll, överraskningsanfall och i strid man mot man.

Lasse Olsson mötte vi första gången när Gustav Eriksson var på väg genom snön mot norska gränsen i slutet av december 1520. Det var då Lasse Olsson anlände till Mora och övertygade Morakarlarna att sätta efter Gustav för att göra honom till deras hövitsman. Utan den insatsen hade förmodligen Gustav Eriksson tågat ut ur landet och ut ur historien. Se posten från Gustav Vasas äventyr i Dalarna 500 år, del 16: https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=10158095359910292&id=684620291&sfnsn=mo

Sen dess har Lasse Olsson stått vid Gustavs sida genom hela befrielsekriget. Han var med till Hälsingland och avgjorde i april slaget i Västerås.

Lasse Eriksson anslöt först i mars-april 1521 i Hedemora och förde direkt befäl över halva styrkan i slaget i Västerås. Han beskrivs bara som en hovman och duglig karl ”vilken av herr Gustaf mot fienden mycket blev brukad.”

När vi nu skriver maj 1521 är det igen dessa herrar som går i bräschen när siktet ställs mot Uppsala. Lasse Eriksson har själv först fått dra iväg tillsammans med en yngling vid namn Jöns Olsson. Men den sistnämnde blir attackerad och nedstucken av Uppsalas fogde Bengt Bjugg vid Torstuna norr om Enköping. Bjugg går sedan direkt mot Lasse Eriksson som ligger i Enköping. Efter en hård drabbning drivs dock ”Bjuggen” på flykten.

Lasse Eriksson skickar då bud efter Lasse Olsson att komma och möta honom på Rymningen, ett fält mellan Enköping och Uppsala. Därifrån drar de nu upp planerna på hur man ska attackera ”Bjuggen” i Uppsala på bästa sätt…

Del 16

Slaget om Västerås – följder

Segern för upprorssidan i slaget vid Västerås förändrar spelplanen för Befrielsekriget. Överste Heidersdorf skriver skriver till kung Kristian att det kommer att bli nödvändigt att utrymma Västerås på krigsfolk (unionssidan håller ju fortfarande slottet) och att hela landet riskerar att gå förlorat. Kung Kristians sida är nu på defensiven medan upprorsarmén planerar för fortsatt expansion.

Från Västerås kan Gustav Eriksson nu sätta sig i förbindelse med de södra landskapen och de uppror som pågår också där. (Dalkarlarna var ingalunda ensamma om att revoltera mot Kung Kristian.) Bud går till både Småland och Västergötland. I Värmland startar en egen resning när nyheten om segern vid Västerås når dem. Också i Östergötland vaknar nu en upprorsrörelse. Hela landet är i gungning.

Gustavs strategi är att hindra fienden från att koncentrera sina styrkor genom att gå till anfall på flera olika punkter samtidigt. Ett flertal styrkor avdelas för att belägra de viktigaste slotten, Nyköpings slott under Lars Petersson, Örebro slott under Olof Bonde, Stegeborgs slott under Arvid Västgöte och Västerås slott under Lambrekt Matsson. Sörmlänningarna belägrar Hörningsholm.

En annan viktig följd av slaget är att upproret kommer i besittning av Sala silvergruva. Det gör att man kommer att kunna prägla silvermynt och därmed kan betala både inhemska knektar och krigshjälp från utlandet. Det är dyrt att bedriva krig och ingen kan i längden segra utan en krigskassa. (Bilden visar en så kallad Attenpenning, ett mynt som Gustav Vasa lät prägla under befrielsekriget och som imiterade kung Kristians mynt med samma namn.)

Gustavs egna kärntrupper tar nu sikte på Uppland och Uppsala. Men där sitter den hårdföre fogden Bengt Bjugg som kommer att bjuda hårt motstånd…